Del 2 är jätte svår för mig att skriva eftersom jag vet knappt själv vad som hände i alla dessa timmar av smärta, men försöker komma ihåg så bra jag bara kan :) Det blev kanske lite rörligt allting men hoppas ni förstår ändå haha.

Här är iallafall Del 2.

Nu hade det gått 6 timmar och värkarna blev starkare och gjorde mer och mer ont. Sen blev värkarna ännu starkare och dom skulle känna om jag hade öppnat mig mer. Nu var jag öppen 7-8 cm kanske och jag andades så mycket jag bara kunde i lustgasen. Sen sa barnmorskan att " oj jag ska nog ta bort värkstimulerande droppet, jag kanske satte i för starkt. Vi tar bort den för nu har du så starka värkar." 

Jag fick mer bedövning i ryggen men nu slutade den funka på mig av någon konstig anledning ingen fattade varför. Men de hjälpte inte ett dugg och det gjorde ondare nu och jag ville bara att jag skulle öppna mig fortare så det skulle hända nått! Någon timme gick och jag var borta nu, nu gjorde det så ont att jag orkade inte vara kvar där, försvann någonstans som jag inte vet vart, men jag kommer inte ihåg vad som hände sen så jag har bara fått det berättat för mig. Kroppen skrek av sig själv när jag fick en värk, och jag fick värk efter värk utan paus liksom. När en värk var slut så hann jag inte ens räkna till 1 innan jag fick en till. Jag höll lustgasen kristrad mot munnen och ville INTE ta bort den. Då kom dom in och satte en nål i pannan på mig som skulle få mig mer avslappnad. Och jag tvärdäckade. Men efter 2 minuter vaknade jag igen och allting fortsatte som innan.

 ( kom inte alls ihåg det här med nålen, såg en bild när jag var helt däckad och frågade Towe vad tusan jag hade i pannan haha. )

Sen kände dom igen om jag hade öppnat mig mer och om Nellies huvud hade glidit ner. Nej inte öppen mer än 8 cm och Nellie var för långt upp. Nu var smärtan hemsk och jag var inte riktigt kontaktbar. Tillslut efter ingenting hände och jag fick bara ondare och ondare så kom en läkare in med världens största nål ( enligt Oliwer och Towe, jag såg den inte som tur fan var det. )

Towe berättade att han hade världens roligaste och fjantigaste röst och sa till mig att " Ronja, det är såhär att det här kan göra väldigt väldigt ont för att man är ju ganska känslig nu där nere...men det går förhoppningsvis över och sen ska det hjälpa och göra så att du får mindre ont." Sen kör han upp den där nålen i fiffin på mig och då skrek jag rätt ut. TA UUUUT DEN NUUUUUU!! Men han körde på och sa att jag skulle andas. För den KANSKE hjälper sen...oherregud...

Hjälpte den? Nej självklart inte med min jävla otur. Tiden bara gick och jag låg och skrek och när jag var öppen 9 cm så stannade det liksom av där i flera timmar. Nellies huvud var inte tillräckligt långt ner heller. Tillslut kom dom in med en annan spruta, med någon vätska dom skulle spruta i ryggen. Och Towe berättade att hon fortfarande kan höra mitt skrik i huvudet och att hon aldrig hört något värre. Jag grät och skrek som om jag skulle dö på riktigt när dom gav mig sprutan, så både Oliwer och Towe började gråta när jag skrek. Och hjälpte sprutan?

Nej...inte den heller...nu började läkarna få lite stress också, varför funkar ingen bedövning på mig? Det gick någon timme och nu får jag krystvärkar! Hela kroppen trycker ner precis allt och jag kan inte stå emot dom heller så jag börjar ju trycka med samtidigt som jag inte kan låta bli att skrika tills luften tar slut. Då måste hon kolla om Nellies huvud är tillräckligt långt ner och jag tillräckligt öppen. Hon sa att jag fick trycka på om jag ville. Och då gjorde jag det och låg sådär i någon timme !! Det hände inte ett skit...Sen bytte dom skifft och nya barnmorskan skulle känna och hon sa stopp direkt, jag var bara 9 cm öppen fortfarande och Nellies huvud var inte tillräckligt långt ner i bäckenet än fortfarande. Jag skulle försöka hålla emot för hennes huvud måste längre ner. Nu skrek jag bara att dom skulle snitta mig för då fattade jag att mitt bäcken var för litet som jag var så rädd för från början. Och då sa dom att dom ska höra med Doktorn men han var upptagen nu så vi måste vänta en stund. Nu slet jag av mig allt jag hade på mig för jag svettades så mycket, krystvärkarna kom utan paus nu och jag kunde knappt andas, började få riktig panik. Läkaren tog Towe och Oliwer åt sidan och sa att dom kommer vara tvungna att göra akut snitt för att hennes huvud inte kommer ner i bäckenet och det inte skulle gå. Men dom fick absolut inte berätta det för mig, för det skulle ta över 2 timmar innan doktorn hade tid att operera mig och jag skulle bli helt förstörd om jag hörde någon säga åt mig att vänta 2 timmar. Så det var bättre att inte säga något. Så jag låg där med konstanta krystvärkar i över 2 timmar och skrek att jag ville dö, att dom måste snitta mig nuuu för att jag inte orkade mer och jag grät och sa att jag inte ville mer. jag kommer ihåg att jag tyckte alla var dumma i huvudet som inte lyssnade på mig och hjälpte mig, varför gör dom ingenting?! Dom bara stod där allihop och gjorde ingenting, jag vart så arg och jag skrek åt dom att om dom inte snittar mig nu så går jag och letar upp en kniv och gör det själv! Jag orkade verkligen inte mer, ni skulle bara veta vad slut jag var. Om någon bara kunde förstå allså usch. Sen kom äntligen doktorn och berättade att det var han som skulle operera mig osv och jag kände bara Håll käften och skär upp mig nuuu. Men sen försvann han igen och jag fattade inte vad fan som hände. Han fick ett akut larm om en annan kvinna som låg och barnet höll på att dö. Så jag fick vänta på min tur efter henne. Towe frågade barnmorskan om det kunde ta kanske max 30 minuter att göra ett sånt akut snitt? Barnmorskan svarade att det skulle ta ca 1 och en halv timma...och då kände Towe en stor klump i magen, jag skulle vänta återigen 1 och en halv timme. Det värsta var att ingen kunde göra nånting under tiden. Jag fick bara ligga där och gråta och skrika med krystvärkar som kom konstant utan att det hände nånting. Det var sjukt tur att jag försvann från mig själv och inte hade någon tidsuppfattning, annars hade jag nog...jag vet inte, fått en psykos eller nånting. Och nu fick jag panik, började andas fort som in i helvete och fick knappt luft. Då blev dom arga på mig och sa åt mig att skärpa mig, att jag var vuxen nu och att jag skulle ta det lugnt och andas normalt för Nellies skull. Och tror dom inte att jag försökte? Men när man legat sådär så sjukt länge så är det inte så konstigt att jag fick total panik. TILLSLUT ÄNTLIGEN, kom doktorn tillbaka och frågade om jag var alergisk mot någon medicin osv och jag sa bara nej och sen sa jag till han att snälla kan vi bara åka till operationssalen och snitta mig snälla?? Och äntligen åkte dom med mig dit, krystvärkarna gjorde ju så att hela kroppen tryckte allt vad den hade neråt och luften försvann ur mig i ett skrik varje gång så kunde prata direkt. Dom sa åt mig att sätta mig på operationssängen eller vad det nu var, och jag fick inte röra mig för jag skulle få bedövningen, ja det var ju inte det lättaste när man har krystvärkar och hela kroppen åker ihop och luften åker ur en. Men tillslut gick det och jag fick lägga mig ner. Och GUD vilken befrielse!!! Värkarna försvann, ingenting gjorde ont och jag kunde andas och slappna av för första gången på 17 timmar. Doktorn sa åt mig och log "va skönt att kunna slappna av nu va Ronja?" Jaaa jag höll på att somna för jag var så jävla slut i hela kroppen. Sen frågade han om jag kände något. Och jag kände mig helt förlamad från halsen och ner, så jag svarade att nej jag känner inte ens mina armar. Bra sa han och sen började dom, jag lpg bara och njöt för att jag inte kände nånting längre och jag tönkte bara att ÄNTLIGEN är det här över, nu kommer hon äntligen ut! Sen hör jag den ena tjejen som står bakom skynket "gud va mycket hår på huvudet hon har!" Sen hörde jag Nellie skrika och jag började gråta av lycka, fick se henne lite snabbt och pussa på henne och sen gick dom ut med henne till Oliwer. Dom sydde ihop mig och körde ut mig till Oliwer, fick upp henne på bröstet och pussa och titta på henne, pussa på Oliwer och sen skulle jag åka upp till uppvaket. Så där fick jag ligga och sova i 5 timmar tills jag blrjade känna mina ben igen och kunde röra dom lite. Sen körde dom ner mig igen till Oliwer och Nellie. Det var ren lycka att få ha Nellie på bröstet igen och hon fick snutta på bröstet. Oliwer var själv med henne dom 5 timmarna jag var på uppvaket, han fick en speciell tröja som man skulle sätta henne i så dom skulle ha hudkontakt, tycker det är så gulligt! 

Äntligen var det över, och äntligen kom hon ut tillslut! 

49 cm och 3440 gram perfektion.

2 dagar senare sa jag till dom på bb att jag ville åka hem, och det fick jag göra men skulle komma tillbaka efter 2 dagar för att väga Nellie för hon gick ner 200 gram dom där 2 dagarna på bb. Allt var som en dröm när vi kom hem!

Aldrig varit så glad i hela mitt liv!

Nellie mitt hjärta, mitt allt!

Nu i efterhand önskar jag att jag kunde få se hur allt gick till från sidan liksom. För jag kommer knappt ihåg nånting själv, bara Towe och Oliwer som kan berätta för mig hur det var.

Nu är mitt hjärta 5 veckor och 2 dagar gammal och det har hänt så mycket och det går för fort!

Hon är redan 53 cm och väger 4500 ungefär.

Hon är det absolut finaste och det absolut bästa som har hänt mig. Min ögonsten!