Nova
Vet inte hur jag ska börja skriva riktigt men ska försöka få ihop en liten text iallafall så att några förstår lite mer. Vissa vet att jag varit gravid förut och vissa vet inte det. Den 21 maj 2013 föddes min och Oliwers dotter, Nova. Hon föddes på huddinge sjukhus 23:55 ungefär. Hon föddes i vecka 20. Vi fick på rutinultraljudet i vecka 19 reda på att Nova inte var frisk och hade en skallskada och att hon inte skulle överleva mer än 10 minuter utanför magen. Kan fortfarande komma ihåg dom exakta orden som hon sa såfort hon såg Nova på ultraljudet.
"tyvär...men det här barnet är inte friskt..."
Blev skickad direkt till karolinska sjukhuset där dom skulle undersöka det mer detaljerat och dom sa på en gång att det inte gick att rädda henne på något sätt, och det fanns INGEN förklaring till varför det hade blivit såhär. Jag fick välja mellan att gå klart hela graviditeten med Nova i magen men att hon kunde dö när som helst i magen, och om hon skulle klara sig i magen hela graviditeten så skulle hon överleva max 10 minuter när hon kom ut. Eller så fick jag valet att avbryta graviditeten och föda henne och " ta slut på det hela på en gång ". Och en vecka efter jag fick beskedet så låg jag på huddinge sjukhus med värkar i 13 timmar tills vattnet äntligen gick och hon föddes. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Att ligga där med värkar och veta att jag inte skulle höra något skrik och hon inte skulle leva när hon kom ut. Jag fick ligga där och må skit dåligt för ingenting. Oliwer var med mig och stöttade mig och jag hade ALDRIG klarat det utan honom. Sen fick vi se henne och hon var ungefär 25 cm lång och vi kunde redan se likheter i henne. Hennes små små händer och fingrar, hennes fötter och tår var så små, åh hon var så fin. Usch börjar gråta bara jag skriver. När vi fick åka hem var jag helt förstörd. Kände mig helt tom. Och det var jag, magen var tom och alla planer som jag och Oliwer hade var som bortblåsta. Oliwer och jag åkte till Oliwers mamma Towe dagen efter. Och då bodde hon i skåne så vi satte oss på tåget och allting var bara helt tomt i oss. Kommer inte ens ihåg vad jag tänkte då eller om vi gjorde något speciellt. Kom hem till Oliwers mamma och brast ut i tårar. Sen sov jag, sen när jag vakna så grät jag igen, sen sov jag. Jag grät i sömnen så Oliwer fick väcka mig och hålla om mig och trösta mig. Det var inte lätt för Oliwer heller, han var också jätte ledsen men försökte vara stark och försöka få mig att må bra, han var bara helt tom och försvann i sin bubbla och det enda han tänkte på var att trösta mig och försöka få mig att må bra. Jag var ett vrak. Blödde i flera veckor och fick hormonrubbning. Min kropp tog jävligt hårt på detta och mensen slutade komma och kom kanske varannan månad och ibland kom den inte på 3 månader. Oliwer började dricka väldigt mycket sen, och för att vara jag som nästan aldrig drack så drack jag också väldigt mycket en period. Allting blev strul med skolan och jag mådde vekligen inte bra psykiskt efter det här med Nova. Grät nästan varje kväll för att jag saknade känslan att hon låg och sparkade i magen och tänkte ofta på hur hon skulle blivit som person om hon skulle överleva. Sen hamnade jag och Oliwer i någon period där ingenting funkade, jag försökte gå i skolan men en dag efter jag och Oliwer hade bråkat så åkte jag hem från skolan, packade alla hans saker hemmifrån och åkte och lämnade det till han och vi gjorde slut. Dagen efter vi hade gjort slut så mådde jag så dåligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ringde till Oliwer och pratade med honom för han var den första personen jag alltid pratade med när jag mådde dåligt och han är den enda personen som förstår så han sa direkt att vi skulle ses istället och prata. Så vi sågs och båda tyckte att det bara var ett stort misstag att göra slut och att vi skulle ta tag i våra problem istället för att slänga bort hela vårat förhållande pågrund utav det här. Vi mådde bara inte bra efter vad som hände med Nova och vi älskade varandra mer än allt så det var inte det rätta att göra slut. Vi tog oss igenom allting tillsammans, sakta men säkert så blev vårat förhållande starkare än någonsin och vi kunde äntligen börja prata om vad vi faktiskt varit med om. Vi hade förlorat vårat barn, och det är inte så konstigt att hela världen vändes upp och ner för oss båda. Det hjälpte mycket när vi pratade om det tillsammans och sen tillslut var vi på banan igen, det tog en jävla tid, men vi tog oss upp igen, tillsammans. Tack vare Oliwer som jag tagit mig igenom detta och utan honom hade jag fortfarande varit ett vrak. Ett år efter vi förlorat henne så tände vi massa ljus tillsammans med Oliwers mamma och det var liksom Novas dag den dagen. Vi tänkte extra mycket på henne då.
Det hade gått ett år och jag hade fortfarande hormonrubbningar och jag var helt säker på att efter det här så hade något blivit fel och jag inte skulle kunna få barn igen. Vågade inte börja med något preventivmedel förns min kropp hade blivit normal. Var så himla rädd för att inte kunna få barn igen. Sen var jag utomlands i sommras på grand canaria i en vecka, och pratade lite med min låtsas mamma om mina hormonrubbningarna, och hon tyckte att jag skulle kolla upp allting och få svar på om jag kommer kunna bli gravid igen någongång. För som kroppen funkade då, ett helt år efter så lät det inte normalt och det var konstigt att kroppen fortfarande inte ville gå tillbaka till det normala. Efter en veckas semester så kom jag hem igen och åkte direkt till Oliwer. Hade saknat han så mycket ! Sen lite mer än en månad efter jag kom hem så försvann mensen igen och jag bokade tid till en gynekolog som skulle kolla vad tusan som var fel. Men innan jag hann dit så började jag känna mig som om jag var gravid. Mådde illa och hade en magkänsla som sa " jag är gravid" Sa det till Oliwer att det kändes så men vågade inte riktigt tro det heller på samma gång.
Det var säkert bara hormonrubbningarna igen som spökade... Åkte hem och tog ett graviditetstest. Vågade inte ens titta på testet på 10 minuter för visste hur ledsen jag skulle bli om det var negativt och att det var mig det var fel på och att jag aldrig skulle kunna få barn. MEN, så kollade jag och det stod "gravid 3+"
Ringde direkt till Oliwers mamma och sa att jag var gravid, och hon blev sjukt glad !
Det fanns inte på kartan att jag skulle ta bort det lilla miraklet i mig, utan jag ringde direkt till min gamla barnmorska jag hade med Nova och bokade inskrivning. Vi blev superglada allihop.
Och nu för tiden när jag tänker på våran fina dotter Nova, så saknar jag henne jätte mycket och hon kommer alltid att vara mitt första barn, hon är en ängel som togs ifrån oss alldelles för tidigt. Hon är våran dotter och kommer alltid vara det ! Men jag hanterar det tusen gånger bättre nu, förut började jag gråta bara jag hörde en bebis gråta för att det var så orättvist att min bebis aldrig fick den chansen att ens ta sitt första andetag. Nu kan jag hantera det och kan tänka och sakna Nova utan att brista.
Många som har frågat varför vi inte ska döpa barnet som är i magen nu till Nova. Och svaret är väldigt enkelt.
Vi har redan en dotter som heter Nova :)
Nu blev det kanske en ganska lång text, väldigt känslig för mig. Men känns skönt att få berätta.
1 år och 8 månader och 5 dagar sedan Nova föddes idag. ♥ ♥ ♥
♥ Anonym
åh känner inte er men är så glad gör eran skull! Ni är så starka!Följde dig ett tag under dina första graviditet då jag precis blivit gravid med min lillgrabb. Gillade/gillar din blogg så de är kul o få följa dig igen under denna gång :) är själv gravid med en till liten kille som är beräknad till den 7e april :) så kul att följa en som är gravid till april med :D önskar er all lycka!:)
Svar:
RonjaSvenlin
Trackback
Du är så sjukt stark som orkar skriva ut dehär, du är en förebild rör mig! Har följt din blogg o Instagram ett tag! O tycker du är as grym! All kärlek o styrka till dig❤️❤️